Alla hatar mig…

En tid innan Julruschen släpptes så en ny fotobok om Råsunda. Den första och underbara – Här spelade vårt lag av Henrik Kullberger såldes i flera upplagor. Den innehöll bilder från matcher, i princip bara på arenan och publiken.

Men från ett gäng andra gnagare – Carl Jurell (tidigare bl.a. Vad för jävla pack är ni? och Tattersall), Ola Bergengren, Lars Sundh och  I.F. Brusi kom nu då den andra boken om Råsunda. Den här gången saknades helt aktivitet på arenan. Ingen match, ingen publik. Bara en arena. Och dessutom en arena under rivning. I tillägg till detta hittas även ett helt  efterord på 5 kapitel av Brusi. Ett efterord som kan beskrivas som hybris, megalomaniskt eller bara realistiskt.

Omslag till boken Alla hatar mig

Omslag till boken Alla hatar mig

Vi tog ett snack med just I.F Brusi som har en mycket god förmåga att använda språket…

Vilka är ni som står bakom boken?

I det sammanhang som frågan ställs är vi bokens upphovsmän. Jag vill passa på att säga något om hur sjukt duktiga och viktiga Carl (Jurell) och Lars (Sundh) varit för att boken ens blev av. Utan Calle så skulle nog allting stannat på “någon borde-stadiet” och utan Larsas omistliga känsla för stil så…ja om det ens skulle ha getts ut något så hade det inte varit värdigt.

Vad är tanken med fotoboken? Är det en bok om en arena?

Stadion och ja det är det. Motivet är en av världens tio mest klassiska arenor och det är skickligt dokumenterat av Ola. Samtidigt så utspelar sig boken i minnet och i det måste läsaren, eller betraktaren kanske är mer korrekt, fylla bilderna med ett sammanhang.

Finns det något särskilt tema?
Det finns en kronologi i bilderna. Sedan är det nog vidöppet att läsa in metaforer i både temat eller i enstaka bilder.

Boken saknar matchbilder? Vad är tanken kring det?

Flera tankar kring det. Dels så hade det gjort en väldigt daterad dokumentär, en modern skapelse som snabbt skulle kännas irrelevant. Det hade ju också gjorts en habil fotobok på det temat redan, Henrik Kullbergers Här Spelade Vårt Lag. Vi tänkte redan i början av processen att vi ville rikta oss mot en annan mottagare, att koppla ett annat grepp om platsen Råsunda, bortanför det romantiska i supporterskapet.

Olas bilder på ett övergivet Råsunda som bit för bit bryts ned är nästan ofattbart tragiska, ibland komiska men framförallt ärliga.Vi lever i en tid då vi är besatta av skönhet.Vi mejslar våra kroppar med maskiner och knivar, river ner gamla hus och renoverar kök och badrum för miljardbelopp, men väldigt få stannar upp och frågar sig varför vi gör det. Vad är det för skön ny värld vi försöker bygga och vilka får följa med i den sköna nya världen?

Men för att återgå till frågan; Det är en av fotografiernas viktigaste funktion utanför det dokumentära värdet, att det inte finns en levande käft på en enda bild. Det provocerar minnet att fylla bilderna med sammanhang. Lite som protesten på septemberderbyt 2011. Man reagerar på anomalin och det är det som gör det så starkt.

Jurell, Brusi, Sundh och Bergengren

Jurell, Brusi, Sundh och Bergengren

Många utomstående har inte förståelse för kärlek till ”döda ting” eller 30.000 ton betong. Hur ser du på detta?

Ja precis, alla hatar Råsunda… Men jag tror att alla som går förbi kratern som en gång var Råsunda nog saknar den. Man behöver inte vara kristen för att se värdet i att bevara våra äldsta kyrkor. Alla dessa byggnader, Råsunda var ju dessutom i bruk, säger något om vilka vi är och vilka vi var. När man tog beslutet att riva Råsunda och att ersätta den med dödsstjärnan nere vid Råsta så är det som den perfekta metaforen för det paradigm i vilket vi nu lever. Den historia och den kultur som omgärdade Råsunda vägde oerhört lätt mot kapitalets intressen. Det är ju samma sak som skedde under Norrmalmsregleringen, eller när man totalskövlade gamla Hagalund. Man kan ju hävda att det bara var gammal betong och annat bråte som revs, men för människorna som levde och arbetade där så försvann också en viktig del av deras historia. Jag tror att Solna som redan har problem med sin identitet som stad i och med rivningen förstörde sina chanser att någonsin bli en koherent sådan.

I en intervju med Offside nämner Ola Bergengren (fotografen) att den är en knuten näve i fickan, en protest. Kan du utveckla detta?

Jag vill inte lägga ord i munnen på Ola, men vi som gjorde boken har ofta talat om hur usla alla inblandade parter har varit på att värna sin egen historia. Solna, SvFF och AIK, alla tre är notoriskt dåliga på att bygga berättelser om sig själva. Det är som att man hela tiden blickar framåt, vilket inte kanske är dåligt, men man gör det på bekostnad av nuet och då:et, som om det var oväsentligt. Det är klart att det finns ett förbannat långfinger åt alla inblandade i att göra boken, mest eftersom de inte gjorde något själva.

Vad tycker ni om nya Nationalarenan?

Jag kan bara svara för mig själv men i egenskap av gnagare är den mammas nya kille. Den blir aldrig lika bra som pappa, men man kanske vänjer sig?

I egenskap av Solnamos så representerar den för mig allt som är fel med samhället och mänskligheten. Beslutet att bygga den var inte demokratiskt förankrat. Ingen jag har talat med verkar ha velat ha den, ingen jag känner i Solna blev tillfrågade om vad de tyckte om idén.

Läser man arenadomen så framgår det ganska tydligt att den är produkten av sex medelålders vita män som suttit i Båstad och tagit ett beslut som kommer att få ganska digra konsekvenser för skattebetalarna i Solna och SvFF som organisation. Den senaste utvecklingen, där SvFF säljer sina aktier till Folksam och Solna stad pratar om att avveckla sitt ägande ser ju ut som om man försöker att undvika att bli sittande med svarte Petter i form av en förlusttäckning de kommande fyrtio åren.

Vem är den byggd för egentligen? Planen är ju under all kritik, akustiken är åt helvete, den är för stor för AIK publikkapacitetsmässigt… Ett monument över kapitalets hegemoni, korruption och demokratisk impotens. Fy fan.

Efterordet är värt boken i sig. Att koppla Råsunda till Maorifolket, Baghdad, en text från Psaltaren och om Dödsstjärnan från Star wars. Hybris eller rimligt?

I sin retorik definierar Aristoteles hybris som en handling som förnedrar antagonisten, inte som ett återgäldande av en oförrätt –vilket är hämnd– utan ett nästan sadistiskt drivet behov av självtillfredsställelse. Övermodet som vi binder in i betydelsen idag kommer historiskt inte från ett uppblåst ego utan från förminskande av ens motståndares värde. Det är i kristen medeltida tradition som Lucifer fick bli den som är sinnebilden av hybris som högmod. Det verkar vara ganska väl belagt att den antika idén om hybris inte hade samma religiösa klangbotten som det har för oss.

Aristotelisk hybris i modern tappning är väl Muhammed Ali mot Floyd Patterson och den religiösa varianten att samme Ali – I am the greatest – får parkinsons. Den naturliga frågan är då om den numer så definierande AIK-hybrisen skall ses som aristotelisk eller kristen?

Efterordet är både lek och allvar. Att nämna Råsunda vid sidan av templet i Jerusalem och att likna flytten till den nya vid den Babylonska fångenskapen är inget annat än absurt så klart. Samtidigt så är jag övertygad om att vår kultur är så genomsyrad av de här berättelserna och det bibliska narrativet att det ändå resonerar i våra själar när vi tolkar verkligheten. Vad jag ville göra var att skriva ett efterord som fungerade på flera nivåer. En tjock beskrivning av hur det kändes för mig, men också jobba med ett språk som kanske var oväntat i sammanhanget. Det hade varit ganska lätt att trilla i fällan att skriva något om en liten pojke som följer med sin pappa eller någon annan äldre på en match och sedan i tur tar med sina barn, men det hade blivit lite tråkigt.

Anslaget i efterordet är megalomaniskt och det om något, i alla fall för mig, är så jävla AIK, som att tatuera in guld 2lax9 innan det är säkrat. Som att begära en femhundring innan match för att överhuvudtaget spela. Som att nicka bort en hockeypuck utan hjälm. Som att lobba in en boll mot Barcelona. Som att tackla in en hemåtpass på Camp Nou mot samma gäng. Det är något i oss, spelare som supportrar, som gränsar till vansinne. När det funkar så är det vackrare än det mesta.

——————-

Alla exemplar av första utgåvan är sålda. Men det ryktas om ny utgåva i början av 2014.

 

/Björn Enjebo

 

Comments are closed.