Gästkrönika: Om hat

Jag behöver nog inte summera anledningen till att denna text skrivs, det har andra gjort bättre än vad jag klarar av. Jag har, till skillnad från de som kanske borde, väntat några dagar. Ibland är det bra att hålla käft ett tag och fundera. Att uttala sig i affekt är en konst som få behärskar, men många utövar.

Den här texten handlar om hat och ansvar. Först hatet.

“Jag förstår inte hur man kan hata ett annat lag”

Det är den fras som oftast återkommer i både samtal, debatter och i skriven text, och det är kanske knäckfrågan i den situation vi just nu står inför; förståelse. Förståelsen för supporterkulturen är låg, och varje gång oförståelsen kokas ned landar den i att man inte förstår “hatet”.

Det enkla svaret är att det inte handlar om hat.

Det hat som uttrycks i supportersammanhang är inte riktigt hat. Det är konstruerat. Det är teatralt. Riktigt hat är mörkt, svart och obarmhärtigt. Riktigt hat är drivkraften i folkmord och mörkrets politiska ideologier. Riktigt hat får inte längre uttryckas på svenska fotbollsläktare, det har vi sett till.

Supporterns hat är egentligen en form av koncentrerad rivalitet, och är en förlängning av idrottens innersta väsen: kraftmätningen. På planen tar den sig uttryck i ett gult kort när den övertaggade spelaren gör en desperat kapning därför att hon gör vad som helst för att vinna. På läktaren tar den sig uttryck i hårda ord och ramsor.

Supporterkulturen är teatral, ja närmast bombastisk, både i sin kärlek och i sitt hat. Det räcker att slå ett öga på våra tifon för att inse det. På läktaren blir glädje euforisk, sorg avgrundsdjup och rivalitet blir till… “hat”. Supporterns hat är konstruerat för att tillföra spänning på samma sätt som den konstruerade konflikten i en berättelse, film eller teaterföreställning. Jag tror inte ens firmorna verkligen hatar varandra, det räcker med att läsa om deras fighter för att inse att ligisten i Firman Boys känner en viss samhörighet med sin rival i Djurgårdens Fina Grabbar.

Kan vårt hat döda? Ja, kanske. Det beror hur man ser på det. En mentalt svag individ med dålig impulskontroll kan låta sig påverkas av det vi andra klarar av att hantera. “Triggern” kan vara lite vad som helst; en låt med Marilyn Manson, en mästerligt porträtterad Joker eller ett våldsamt datorspel, återigen uttrycksformer som bygger på konstruerat, teatralt hat. Är det datorspelet, eller Marilyn Manson som bär skulden? Det får du själv avgöra, men om du menar att hårda ramsor skapar mördare så sällar du dig till dem som också menar att “våldsfilmer” och heavy metal gör det.

Så till ansvar.

Det jag skriver om hat är en förklaring av vad hatet är i supportersammanhang, det är inte ett ställningstagande om huruvida det är bra eller dåligt. Se det som ett underlag för att själv kunna avgöra vad du tycker är okej och vad som inte är det. Att fatta det beslutet är att ta ansvar.

Både utifrån och inifrån supporterkulturen kommer nu krav på ett kollektivt ansvarstagande. Det är ett meningslöst krav, för ett kollektiv kan aldrig ta ansvar, det kan bara individer göra. Jag kan inte ta ansvar för dig. Johan Segui kan inte, hur mycket han än vill, ta ansvar för mig. Delat ansvar är inget ansvar. Det du ska göra är följande:

Du ska avgöra om du tycker det ovan beskrivna “hatet” är ok.

Du ska sjunga det du tycker är ok.

Du ska inte sjunga det du inte tycker är ok.

Du ska ha en egen åsikt, och du ska agera efter den.

Det är det enda ansvar som kan utkrävas av dig.

Vad min personliga åsikt om hatet är? Tja, jag hoppas att Djurgårdarna aldrig slutar kalla mig Gnagarsvin. Segerns sötma blir aldrig så söt som då, och förlustens bedrövelse aldrig så avgrundsdjup.

Niklas Wistedt
Fotbollssupporter, AIK
@niklaswistedt

5 Responses to “Gästkrönika: Om hat

  • Freja
    3 år ago

    Hej,
    Jag tycker att du ger en ökad förståelse för vad hat inom supporterkulturen kan innebära och jag tycker att det är bra med en nyanserad bild. Vad jag inte fortfarande inte kan förstå är varför det är viktigare att hata motståndaren än att älska sitt lag?

    Alla gånger jag har varit på allsvensk herrfotboll har jag blivit besviken, inte över dåligt spel utan över den dåliga stämningen på läktaren. Jag har känt mig otrygg och alltid gått tidigare från matchen för att undvika arga supportrar som hatar motståndarnas supportrar och jag tycker inte att det har något med fotboll att göra. Alls. Det finns liksom inget mysigt eller roligt med hat enligt mig. Det leder till att jag väljer att undvika att gå på herrfotboll i allsvenskan och tyvärr är det många andra som väljer att göra samma sak som jag.

    Jag vill inte bli kallad för ”gnagarsvin” bara för att jag hejar på AIK eftersom jag upplever det som otryggt, men är det något jag får leva med för att ni har någon slags konstig yttrandefrihet som slår högre? Och ska då lösningen på detta problem vara att jag struntar i att gå på herrfotboll i allsvenskan bara för det? Det anser i alla fall inte jag är någon lösning, utan spär bara på problemet ännu mer.

  • Hej och tack för din kommentar. Det är tråkigt att höra att du inte trivs på allsvensk fotboll. Själv upplever jag inte den olust som du beskriver, utan känner mig trygg. Jag har gått på fotboll i tjugo år och kan inte dra mig till minnes att jag har varit rädd en enda gång.

    Men det är ju min subjektiva känsla, och den är inte mer värd eller mer riktig än din.

    Jag undrar lite över två av dina formuleringar;

    Du undrar ”varför det är viktigare att hata motståndaren än att älska sitt lag”. Hur utläser du detta i min krönika? Jag tror mig inte ha påstått det, men kanske har jag varit otydlig eller luddig?

    Jag har hellre inte på något sätt hävdat att min yttrandefrihet ”slår högre” än din upplevelse, och jag undrar varför du skriver så?

  • Freja
    3 år ago

    Hej Niklas!
    Jag tolkar att det du menar är att ”hatet” är en del av att älska sitt lag, att det hör till (men måste inte) att också hata de andra. Sedan är min subjektiva tolkning, utifrån det, att fokus mer och mer har hamnat på hata än att älska och det tycker jag är synd. Men jag kanske missuppfattade dig?

    Gällande yttrandefriheten var det inte riktat mot dig och ber verkligen om ursäkt om du tagit illa vid dig. Jag tror jag uttryckte mig lite klumpigt. Det jag menar är: Senast jag var på fotboll var Svenska Cupen-finalen mellan IFK Gbg och DIF, där det enligt mig var genomgående dålig stämning. Vid två tillfällen bad jag en vanlig supporter att sluta bua och skrika ”hata Gbg” eftersom jag upplevde det som otrevligt. Jag fick svaret att ”hålla käften och stanna hemma om jag inte uppskattade fotboll” samt att ”det var såna f****r som jag som förstörde fotbollen”. Min uppfattning är att många av de/er (påstår inte att du är en av dem) som försvarar ”hatet” tycker att vi som ogillar det får leva med det och acceptera att det är så på fotboll. Och kan vi inte det, får vi stanna hemma, precis som om ni/de har större rätt att gå på fotboll än vi. Förstår du vad jag menar?

  • Mats
    3 år ago

    Tja!! Bra skrivit!Vi är en familj med familje årskort!
    Jag kan säga att jag min fru och min AIK tokige 11årige son har alldrig kännt oss rädda för att gå på AIK fotboll eller hockey! Snarare tvärt om! Framåt stolta AIK! Vi ses i klacken på söndag! Krossa Gefle:)

Trackbacks & Pings

  • Anonym :

    […] […]

    3 år ago