Gästkrönika: Tillåt B-lag i seriespel!

England rasar mot ”B-team” förslag, passar det kanske i Sverige?

En komission utsedd av FA har startat storbråk i engelsk fotboll då man föreslagit att reservlag från toppklubbar ska konkurrera i det ordinära seriesystemet. Förslaget är idioti för de engelska förutsättningarna. Men kanske inte helt dumt utifrån svenskt perspektiv.

Svensk talangutveckling tillhör de svagare i Europas. Många hävdar att vi blir bättre på det i Sverige, och ofta påtalas det att man på senare år fått fram allt mer tekniska spelare. Själv vill jag hävda att om det inte vore för en viss Zlatan så hade vi varit inte i en lågkonjuktur fotbollsmässigt.

Brist på vision på nationell nivå har hållit landets fotbollsutövare tillbaka. Klubbarnas begränsade resurser har inneburit begränsade möjligheter att prova nya saker i den egna miljön. Förbundet har aldrig tagit ledarrollen i svensk fotbolls visionära och ideologiska ansvar på tillräckligt allvar.

Vad skulle svensk fotboll vinna med B-lagen? Det mest uppenbara är att talangerna som finns i storlagens juniorlag inte måste spridas för vinden så fort man tar examen och blir seniorspelare. Dessa spelare hamnar ofta i ett stort antal små lag utan vare sig supportrar eller utbildningsresurser. Ett stort antal trappar ner i seriositet och deras potential kastas därmed bort.

Många av de mindre klubbarna i Stockholm får kompetenta fotbollsspelare helt gratis, men dom tar inte vara på talangen och vidareutvecklar den. Verksamheten är på amatörnivå och spelare som kanske kunde nått Allsvenskan efter några extra år inom en proffsig verksamhet slösas bort och stagnerar.

Detta innebär i exemplet AIK att innan våra spelare ens fått känna på seniorfotboll alls så ska dom vara bra nog för att slå sig in i ett av landets absolut bästa seniorlag. Ett steg som de flesta förstår är för stort för i stort sett alla spelare.

Klubbarna blir därför beroende av samarbeten där man kan ge förmågor viktig speltid. Men dessa är inte optimala. Främst då du måste samarbete med en helt annan förening, med en helt annan kultur. Exempel på detta är AIK:s kortvariga samarbete med Akropolis. Eller hur dyrt det blev med Väsby-spåret.

I Sverige så snittar laget med näst högst publiksnitt i Superettan, GAIS från rikets andra stad, hela 3573. Sämsta siffran står Ängelholm för: 394. Svensk fotboll har bra toppar i stöd och engagemang, men bredden är relativt svag. Dessa småklubbar bör respekteras för det dom är förstås. Men det är tyvärr inte så stor skillnad från vissa korplag och lag som slåss i landets tredjeserie.

I England så måste man skydda de mindre klubbarna som har många supportrar. I Sverige så skulle ett AIK B i Superettan inte vara en naturkatastrof däremot. Ett eller flera lag per säsong har knappt publik alls. Tittar man ännu lägre ner i Division 1 Norra/Södra så hittar man ännu fler tresiffriga publiksiffror.

Om storlagen fick möjlighet att behålla mer av sina talanger så skulle säkerligen fler använda den extra tiden till att få fram fler fulländade spelare. Man skulle förmodligen bli mer motiverad att använda resurser på ett lag man vet att man själv kontrollerar och som inte är beroende på samarbetsavtal.

Sist men inte minst så skulle man garantera riktig seniorfotboll. U21-serien har varit ett steg i rätt riktning, men nivån på motståndet varierar inte bara från lag till lag utan även från omgång till omgång. Utvecklingen som matchandet ger måste därför anses svår att bedöma för de involverade spelarna. Man kan också ifrågasätta om talangutveckling är all lag i seriens primära mål. Vissa är ju mer intresserade av ”titeln” än andra.

Svensk fotboll behöver mer diskussioner om hur man kan hjälpa storlagen, som lägger ganska stora resurser på sin talangverksamhet, att få ut mer effekt av detta. Och när bredden blir större så kan dessa erfarenheter delas med de mindre lagens talangarbete. I slutändan så blir det bättre för alla involverade.

Kettil Henriksson

Comments are closed.