Med myten som självbild: AIK-Hybris

Få saker tar såpass stor plats i självbilden för AIK och AIK:are som den beryktade hybrisen. Det är något som nästan alla AIK:are kan relaterat till. Samma sekund en säsong avslutas t.ex., slår man fast att, ‘Nästa år då jävlar.’ Det är som att vi sörjer nederlag genom att knyta näven och planera nästa storslagna planer.

Klubben har på senare tid smittats totalt av sin egen hybris. Andreas Alm pratar om positiv AIK-hybris. Spelare i truppen refererar till fenomenet. Vi supportrarna omfamnar förstås detta med entusiasm och kärlek. Att våra spelare och ledare delar det som är vårt kan ju bara vara bra. Eller? För mig är hybrisen bland det allra käraste. Den spelar väl med min person, det är det i AIK-själen som allra mest resonerar med mitt inre behov av att frälsa eller krossa världen. Det är med dessa ögon jag ser en kärlek mutera till bitterhet och avsmak.

Hybrisen är en såpass stor del av vår självbild att vi ibland verkar glömma att några faktiskt måste gå ut och göra jobbet också. Att vi på läktarna inte kan leva på fornstora dar, vi måste gå dit varje match och göra det ännu en gång till, och inte bara återupprepa bedriften utan denna gång göra det ännu bättre. Spelarna får inte tro att vi ska köra över motstånd på motstånd bara för att vi är AIK, och dom är Inte AIK. Samtidigt som hybrisen redan finns stark inom alla oss, så måste den förtjänas. Vi har trots allt inte vunnit flest titlar i Sverige. Vår största framgångsperiod, rent fotbollsmässigt, var i början av 1900-talet.

För att kunna kräva guld varje år så måste vi faktiskt hitta vägen till att vinna dessa guld också. Är den vägen att spelarna och även vår tränare finner sig ett hem i denna hybris? En viss ödmjukhet krävs här. Man glömmer lätt att det kaxiga rövargänget i AIK 2LAX9 var en träff i virket från silverpytt. Med så små marginaler begriper alla att hybrisen främst är något för oss på läktarplats att vårda och sköta med försiktighet. Samtidigt som kreativiteten och stödet alltid fortsätter.

Vi talar ofta och gärna om att en viss person kan vara AIK, eller att en viss handling är AIK. Men det är inte AIK att inte göra. Att passivt sola sig i gammal ära är inte AIK. AIK är aktivitet och rörelse. AIK är kamp och utveckling. AIK är inte ett substantiv, det är ett verb. AIK kan bara en väg och det är Framåt. AIK är Attack, Attack, Attack. Det är en handling, inte en beskrivning. Och AIK består av ständig förändring.

Jag kritiserade tidigare Råsundafettot. Dess existens skadar AIK och det är därmed ett hot mot klubben. Men det är inte Råsundafettot som hotar oss. Det är Friendsfettot. Fettot har ändrat sin form, transformerats, tagit ny skepnad. Friendsfettot gäspar åt stinsens felaktiga offsideavblåsningar. Friendsfettot tycker det är jobbigt att folk reser sig upp och buar när motståndarna slår en hörna i närheten. Friendsfettot buar åt bengaler. Det nya fettot är skadligare, ett större hot. Mer destruktivt för AIK. De senaste matcherna har vi själva närmat oss denna insikt, och vi har blivit bättre på att vara AIK. Men det betyder inte att vi ska luta oss tillbaka. Vi ska framåt. Vi ska ha mer skrik åt stinsen. Mer hets mot bortasupportrarna och mot Norra. Mer hat och antagonism.

Sanningen finns i våra egna ord. AIK är svensk fotbolls brinnande eld. Men vi får inte glömma att ibland så kan det blåsa kalla stormar. Det är upp till oss att se till att lågan inte dör ut. Vi måste skydda den när det blåser, och ge den ny näring så att den växer sig starkare. När vi eldar på vårt AIK så höjer vi temperaturen i svensk fotboll.

Kettil Henriksson

@Textamenterat

Comments are closed.

%d bloggare gillar detta: